Tips

Emma (Read more...)

Min blogg startades tack vare stöd , av min psykolog.
Det var två närmare tre år sedan jag blev utsatt.
Jag var fjorton när jag blev våldtagen och nu, har jag med stöd av andra vågat skriva ut här. Det är tufft, men jag vill ni som gömmer er , som jag gömt mig ser. Att vi borde stå upp.

tack till alla som ger sitt stöd!

Archive

2015

2014

2010

Links

RSS Feed bloglovin Follow with Bloglovin'

Lite annorlunda.

Wednesday 17 June 2015

Jag är lite annorlunda. Inte mer än udda, men jag är annorlunda.

Jag kanske är märklig, men jag är inte speciell. Jag kanske är den

som alla vänder sig till för finna svar. Jag är den som känner livet.

Fast jag tror det är livet som känner mig. Jag har rört vid båda sidor.

Men jag är inte som alla andra. Men vem är som någon annan egentligen.

Kanske inbillar jag mig, att jag inte är som du. Att du inte är som jag.

Vad vet jag.


Men i bland undrar jag, vem jag blivit idag. Eller vem jag kunnat va.

Om allt en gång inte var som det var.  I bland när drömmarna skakar

om mig. Undrar jag, varför jag ska leva kvar i år sorg. Varför ska jag

vakna det gågna Jag lever ju för idag. I bland är mina ögon trötta,

men jag är alltid den som ska andra stötta. Jag är lite annorlunda, men

inte mer än udda.  Jag kanske förstår mer en andra, men jag vet också

att jag tänker mer än många. Jag kanske funderar lite väl mycket ibland

men livslära och funderingar går väl hand i hand. Jag är väl märklig,

men jag är inte speciell.

Was written Wed 17 Jun 2015, 22:53 | Direct link Everyday  

Våldtäkt är inget skämt.

Sunday 14 December 2014

När jag var 14 blev jag våldtagen.

Det var ett skämt om det ute på stan.

Det var folk som skojade och sa.

Saker som jag har inom mig än idag.

Det är saker dom sagt, som dom glömt.

Men som inom mig blivit gömmt.

Dessa sår dem gav dom såren har jag ännu kvar.

Jag lever idag och jag är glad. Men såren finns kvar

Det du kanske tar som ett skämt, kanske inte är så roligt.

Du som använder våldtäkt som ett ord för "hårt och skönt sex"

Påminn dig om att det inte är vad ordet innebär. Våldtäkt är emot din

vilja och ordet borde inte ens få finnas. 

 

Was written Sun 14 Dec 2014, 19:37 | Direct link Everyday  

Att vara med elaka killar - tillhör det destrukiva pågandet

Tuesday 2 December 2014

Så hur blir det då med relationer efter man varit utsatt. Skulle inte beskriva det positivt, inte i början och det krävs nog en hel del år innan man inser det själv. Jag gick i tankar om att jag skulle vara nöjd " nöjd med det lilla" Jag hade pojkvänner som inte alls var min smak, som var elaka, som slog mig och var kontroll beroende. Jag fick inte vara med mina vänner, fick inte sitta på msn tex. ( det var på den tiden man änvände msn!)

Jag blev slagen jag blev skadad både psykist och fysiskt. Men jag brydde mig inte, jag hade ingen värdighet och jag brydde inte mig det minsta av vad " jag förtjänade eller inte förtjänande" Det blev så , för jag hade förlorat min värdighet efter jag blivit utsatt. Då kändes det som att den jag en gång var, hade lämnat kroppen och lämnat ett skall efter sig. Det skalet var inget värt, det såg ut som mig men det var inte jag.


Genom åren förstod jag mer och mer, jag började uppskatta mig själv lite mera. Men undermedvetet var jag ändå låg. Min första kille jag träffade efter våldtäkten, var inte alls min typ. Mina vänner och till och med familj var helt förvånade. Han var 163 och jag var hela 175 cm.. han hade töjningar i öronen och var inte den vackraste. Jag är inte dömande, jag kan vara med folk som inte är tior på utsidan, om insidan är bra. Men denna killen var rutten rakt igenom. Han rökte på ofta, och jag ville så gärna han skulle sluta . Han försökte till och med få mig att börja " det skulle vara skönare för honom då "Han hade så mycket problem, att jag la energi på att föröka "rädda" honom. Då slapp jag tänka lika mycket på mig själv.. Jag blev slagen, isolerad och kränkt av honom. Men jag nöjde mig, med absolut ingenting. Jag var bara glad att någon ville ha mig.Det enda jag ville , var att ha närhet och slippa vara ensam. Ensamheten dödade mig, och vem som helst kunde få göra mig sällskap i den. Jag kände mig som det äckligaste som fanns och trodde inte jag förtjänade en bra kille. I år efter jag blivit utsatt duschade jag i hett vatten. Så hett att min hud blev alldeles röd och öm. Men jag kände mig renare då... Idag duschar jag fortfarande i hett vatten, men inte av samma anledningar. Men det har hängt kvar helt enkelt.


 Efter ett år av förtryck lämnade denna kille mig. Jag dög inte längre,och dög jag inte för en sån kille. Vem skulle då vilja ha mig. Men snabbt gav jag ut efter en ny pojkvän.. Mina dåvarande förhållanden handlade aldrig om att älska någon eller att vara kär. Det handlade om att ej vara ensam helt enkelt.


Min andra kille var en okey kille. Han var omtyckt bland folk, han var en "inne" kille. Hade snygga kläder och fint hus och så vidare. Han var snäll emot mig, han fick mig då och då känna mig som en prinsessa. I alla fall när han var nykter.  Denna killen ville vara ute och festa 3 dagar i veckan, och gick det mer skulle han gjort det oftare. Fest och alkohol var betydligt viktigare en umgänge med mig. När han blev full, var han ofta otrogen emot mig. Men han kom alltid undan, jag var inte stark nog att vända på klacken att gå. Jag var för rädd, och jag ansåg ändå honom som en bra kille. Betydligt bättre en killen innan vill säga.. Men även i fall denna killen aldrig la en hand fysiskt på mig. Så skadade han mig psykisk ofta. När han blev full , var jag inget värd. Han kunde skicka hem mig när jag var med mina vänner. " Nu ska du gå hem, och gör du inte det vill jag ej vara med dig" Han bestämde om jag fick gå ut, och om han skulle gå ut kunde jag bli förbjuden att vara med honom.  Han kunde stå och göra mig till åtlöje inför alla sina vänner, visa dom att jag inte var ett skit egentligen. Visa av hans vänner var dock änglar. Dom ifrågasatte honom, men även mig. " VARFÖR är du med honom!??" Men jag vågade inte bli ensam.  En gång presenterade han mig till och med som sin "hora" för ett par vänner till honom. Vänner som jag aldrig hade träffat förut. " Är det din tjej" - " ja typ, det är min hora" Kommer aldrig glömma det. Inte med tanke på vad folk hade kallat mig i år och hittat på om mig... Hora.. uch

Men även denna killen lämnade mig, jag dög inte där heller. Vad jag inte förstod då, var att det var ju han som ej dög för mig. Men det ser man ej där och då, men kan vara bra att intala sig att man förtjänar bättre. För det gör man!


Men sen slutade jag leta. Jag ville inte ha någon ny kille, jag var för krossad. Men när man ej letar, då kommer nog det bästa fram. Jag träffade min nuvarande pojkvän, idag har vi varit tillsammans i mer än två år och vi har hund och lägenhet tillsammans. SAKER KAN VÄNDA!


Min nuvarande pojkvän tog mig tillbaka, han fick mig inse att jag var vacker,smart,underbar, och bäst av allt! Att jag dög exakt som den jag var, oavsett vad som hänt mig sen tidigare. Jag minns första gången jag såg honom. Han är grymt snygg, oh vad fin han är. Men han är inte den där killen som man tittar på och tänker " ooh sluta tro dig" Utan han har ett milt och vackert ansikte. Han ögon är så mjuka och snälla.. Det var nog det första jag blev kär i. Han var så snäll emot mig, snällare en någon någonsin varit. Han var den första på år, som jag ville vara med. Jag ville vara med han på riktigt, och inte för att slippa ensamheten. Jag blev hel med han, och jag kände mig inte ensam. Jag blev kär och jag älskade någon, på riktigt och det enda behov jag hade. Det var att få älska honom och bli älskad tillbaka. Men jag var rädd, rädd att han skulle lämna mig. Att han skulle bli rädd, att han skulle äcklas.. Att han skulle se på mig annorlunda om han fick veta vad jag varit med om. Men det gjorde han inte, han lovade bara mig " jag kommer alltid stötta dig" Jag var så närma på att förlora honom, för ett tag var jag livrädd. Jag sa till honom att jag ej ville mera och att jag ville vara " kompis" det var min största lögn. Men ni vet, det där höll ju inte. Jag älskade ju honom redan då...


1. Nöj dig inte med det lilla. Även om du tror det duger för dig.. För det lilla duger inte alls!

2. Låt ingen behandla dig illa, vad som hänt dig har hänt! Men du ska inte straffa dig själv, det var inte ditt fel!

3. Det kommer bli bättre, du kommer hitta den rätta en dag.

Was written Tue 2 Dec 2014, 22:51 | Direct link Everyday  

Madrömmar efter våldtäkten, hur är det 7 år senare.

Monday 24 November 2014

Hejhej!

Alla kan förstå hur hemskt det är att blivit utsatt, folk vet att det är en grymt hemsk sak. Men ingen kan förstå känslan att ta sig igenom det.  Idag är det närmare sju år sedan jag blev utsatt.  14 år gammal, och där tappade jag bort livet och vem jag var, eller ville bli.  Jag har haft stöd, haft fantastiska vänner och underbar familj. Jag hade inte levt idag, om det ej var för dom.


Våran värsta fiende är när mardrömmarna för "verkligheten tillbaka"

Jag har fortfarande mardrömmar, och tjejer/killar. Det kommer jag få ha hela livet, jag räknar med det. Jag har accepterat detta, och försöker bara stiga upp med glädje att det var en dröm och vara tacksam att jag lever..Det har inte varit så här "happy" och tack för jag lever tänket alltid. Det fanns stunder man bara vakna , i tårar med panik, rädsla och ångest. Då fanns det stunder man bara ville försvinna, man orkade inte mera. Man ville inte kämpa mera helt enkelt. Man orkade inte hålla minnen, modet eller tron uppe. Man ville bara slippa smärtan.Jag hade svårt att ha en pojkvän, jag skämdes för att behöva väcka upp han. Att vakna i panik, och kanske gå på honom med slag när jag vaknat . Jag kunde inte binda kontakt med någon, var jag kär eller började få känslor. Då flydde jag, för drömmar kan man ej styra. Jag var rädd för att behöva avslöja min hemlighet.

Men jag var valt att kämpa, och jag gör detta ännu. perioder i mitt liv påverkar mardrömmarna mig hårdare. Vill säga att jag drömmer intensivare,längre och oftare än vanligt.  Bara för någon månad sen, sov jag inte alls på en hel vecka.. endast för att jag var rädd för drömmarna. Detta påverkar än, man är trött, humöret blir kass och trots ingen sömn så rullar livet vidare. Jag biter ihop och lever vidare. Jag går till jobbet och jag gör min dag..  Ingen utomstående vet och ingen utomstående märker. Mitt liv är inte alltid så enkelt, men inte heller alltid så svårt heller..  det är helt enkelt hur man vänder och vrider på det som avgör hur det blir.. Folk ser mig som "energiknippen, och en äkta glädje givare" jag behöver det, för min egna del. Jag behöver tron, från andra människor, jag behöver tron om att folk ser mig så. Att jag är den tjejen. Det gör mig motiverad att kämpa.


Jag är väl också mer tacksam än andra. För man ser livet annorlunda nu, jag har hatat mitt liv. Men idag är jag en kämpe och jag älskar kanske inte allt i mitt liv. Jag är ännu jagad av spöken, men jag är ändå tacksam för det jag har , det som jag älskar och dem som älskar mig.


Tre tänk

Tiden kommer gå, och såren kommer läka men sår kan gå upp igen. Men du kommer kunna leva lycklig igen!

Det är okey att må dåligt, men kämpa och låt det inte äta dig.

Du kommer drömma mindre , du kommer inte drömma varje dag i framtiden. Du kommer kunna sova gott!





Was written Mon 24 Nov 2014, 22:18 | Direct link Everyday  

Jag blev våldtagen, jag fanns här för 5 år sen ... jag är här igen.

Monday 24 November 2014

Hej, jag vet inte om mina förre detta bloggvänner är kvar.. Men det får vi väl se!

För er som inte vet vem jag är, så är jag en tjej som använde soclog som ett stöd för mig själv och för anda tjejer. Tjejer som blivit sexuellt utsatta. Jag var inne av slump här, och jag läste texterna jag skrivit. Kära vänner och icke vänner. Denna historia är inte slut, och kommer aldrig få ett avslut. Så bloggen, texterna behöver en uppföljare. Sist jag skrev var jag 16 år gammal.. Idag är jag 21 år gammal, jag är en vuxen tjej.


och jag lever, jag finns kvar.  Jag har gått genom år av smärta, men hey! Jag är här. Jag är evigt tacksam, att fått uppleva mitt liv till denna sekund jag är i just nu. Jag var många gånger på väg här ifrån. Men gud visste , att jag hade missat ett underbart liv. Jag har aldrig dansat på rosor. Men vad jag än dansat av, har jag blivit stark av det.. Jag finns kvar, jag andas, jag lever!


21 år 7 år senare efter min våldtäkt, har jag vunnit min fight.





Was written Mon 24 Nov 2014, 01:38 | Direct link Everyday